Eventually we find our way

♪ - The Social Network Soundtrack - ♪

Mina föräldrar är typ bäst.

Jag har alltid haft rätt svårt att be dem om saker, att de ska köpa något åt mig, betala grejer. Smågrejer som schampo och sånt går bra, men annat? Nja...
Tove är tvärtom. Hon har alltid varit bra på att "glömma" pengarna hemma när vi åker och handlar, och säger ofta 'kan inte jag få den här?'. Lite tror jag också det beror på att jag är äldre, fick egna pengar och ansvar tidigare.

Så att be om grejer är svårt, och det har blivit riktigt jobbigt nu när pengarna börjar ta slut på riktigt. Så jag frågade mamma för några dagar sen om de inte kunde börja betala mitt busskort. Det blir ju trots allt rätt dyrt när jag åker in till Motala åtminstone en gång i veckan.

Sen tog hon upp det med pappa när vi satt och åt senare på kvällen, och han säger att det är väl klart att de ska göra det, och att han inte riktigt har tänkt på att jag inte kanske har så mycket pengar kvar. Att eftersom jag inte har sagt något så har han antagit att det är lugnt. Medan det egentligen är tvärtom och det är det jag har haft mest ångest över nu på senaste tiden.

Och de säger att det är typ, viktigt att jag inte avstår från att göra grejer bara för att jag inte har råd, utan säger till dem istället. Det kanske inte låter som en sån big deal, men för mig - just nu - känns det som... wow. Jag blir liksom... känslosam. På något sätt. Och det har väl att göra med hur jag mår för tillfället antar jag.

Ah, ja, jag är konstig, men det vet ni väl alla vid det här laget..