Sam: This is it. Frodo: This is what? Sam: If I take one more step, it’ll be the farthest away from home I’ve ever been. Frodo: Come on, Sam. Remember what Bilbo used to say: “It’s a dangerous business, Frodo, going out your door.
You step onto the road, and if you don’t keep your feet, there’s no knowing where you might be swept off to.”
Och jag säger inte att jag kan så särskilt mycket om böcker, för även om jag älskar att läsa så har jag inte läst så många Riktiga Romaner, men så otroligt, otroligt bra den var. Oerhört vacker, fruktansvärt sorglig. Att jag dessutom liksom kände igen mig i en del grejer gjorde inte saken bättre. Och trots att den har sina ledsamma bitar så är den på samma gång väldigt fylld av hopp. Att saker förändras och blir bättre, även om man inte kan tro det just då. Och att mycket kan hinna hända från ett år till ett annat.
Jag kan inte låta bli att störa mig på en del karaktärer, men det är väl samtidigt det som gör en bok bra. Om man inte gillar boken blir man ju inte så känslomässigt investerad i karaktärerna heller, eller hur?
Som Ian till exempel. En sån jobbig loser. Em och Dex är rätt jobbiga de med ibland. Fast mest sorgliga.
Men det känns lite synd att författaren har tryckt in dem i... vad ska man säga? Könstypiska roller? Emma är ensam under större delen av tiden, härdar ut, jobbar på ställen hon hatar eftersom hon måste försörja sig på något sätt. Medan Dexter "lever livet". Är ansvarslös och gör vad han vill. Inte för att någon av dem är lyckligare än den andra, men..
Så. Meningen med det här inlägget var att säga att jag tycker alla borde läsa den här. När jag först hörde talas om den trodde jag att den bara var en av alla de där kiosk-romanerna. Men den är så mycket mer. Den har ju även kommit ut som film nu, men jag måste säga att jag tycker man ska läsa boken först. Filmen klarar man nog att se trots att man vet hur den slutar (jag har inte sett den än kan jag ju tillägga), men boken? Nja, det blir nog inte lika bra. Efter varje kapitel tror man att man vet hur den kommer sluta, men under nästa har allt förändrats igen.
Så läs den! Annars kommer ni få den i julklapp allihopa!
Idag var jag på något slags introduktionsmöte för Ung Möjlighet, som det så fint heter. Enligt vad jag har hört av Bissen och Amelia så borde det snarare heta Slöseri Med Tid. Anyway, the point is, what I'm trying to say är att jag fick någon slags insikt när jag var där. Typ Vad fan gör jag här? Fast för att göra det lite mer likt mig i verkligheten: Jag passar inte in här. Jag borde verkligen inte vara här.
Jag tror att det ledde till något bra, en förändring. Jag har i alla fall suttit och pratat med Mamma & Pappa hela kvällen och nu är jag astrött. De skulle klara sig bra som psykologer tror jag. Tillsammans. Typ Larsson-Nyströms Klinik för Förvirrade Inte-Längre-Tonåringar.
